February 18, 2021
From Gatorna (Sweden)
286 views


2021-02-18

Nästa attack på arbetarklassen är i rullning, attacken mot arbetsrätten. Vi har tidigare sett hur strejkrätten inskränkts. Allt detta är ytligt sett en del av januariavtalet mellan socialdemokraterna och liberalerna och centerpartiet men framförallt ett solklart tecken på den klasskamp där det kapitalistiska systemet ständigt angriper den lönearbetande klassen, vår klass.

Deras mål är enkelt.
Göra det lättare att kontrollera och göra sig av med folk. Det är det
som alla reformer i LAS syftar till. Att göra oss allt osäkrare och
rädda, tysta och lojala.

Vilka vill detta?
Arbetsköparorganisationerna och hela det politiska spektrat, med
undantag kanske för Vänsterpartiet som på vanligt manér står och velar.

Hur gör de det?
Socialdemokraternas gamla kopplingar till facken gör att de kan pressa
fackföreningsrörelsen på ett sätt som högern aldrig kunde. De kan som
inga andra få in fackföreningsrörelsen i fållan. När delar av LAS
diskuterades förra gången, runt 2006, så var protesterna från facken och
vänstern för höga. Även delar av vår rörelse var delaktiga i att stoppa
dessa attacker. Bland annat genom sabotagekampanjer under namnet
Osynliga Partiet.

Idag
så är det sossarna som anfaller LAS eftersom de vill rädda sin
uppgörelse och för att de i grunden är ett liberalt parti.
Socialdemokraterna gör vad som helst för att rädda sina ministerposter
och fortsätta sitta vid makten. Bristerna i parlamentarismen som föder
sådant här agerande blir skriande tydligt.

Utomlands
har vi sett att just arbetsrätten varit en stridsfråga gång på gång.
Det är den fråga som har förenat äldre, etablerade arbetargrupper som
riskerar att förlora den säkerhet de har med unga, osäkra grupper som
ser sin ställning på arbetsmarknaden försvagas än mer. Utomlands,
framförallt i Frankrike, så har denna kombination av två grupper
utvecklat mycket olika kampformer där framförallt gatumobilisering har
drivit hela kampen framför sig.

Vi blickar därmed utomlands för att få perspektiv på vår egen situation. Samma distinktion i klassammansättningen
mellan dessa två olika grupper ser vi tydligt i Sverige också. Vi ser
också att ren mobilisering inom fackförbund är otillräckligt, något som
är särskilt sant i ett land där socialdemokratisk hegemoni är så stark
(även om den luckras upp pga reformer som denna).


Lärdomar från strejkrättskampen

Vi har lärt oss flera saker ifrån försöken för att rädda strejkrätten, Strike Back, som är användbara i den fortsatta kampen.

I
början av strejkrättskampen fanns det en uppfattning att mobiliseringar
skulle ske för att övertyga fackföreningsbyråkratin att motarbeta
förslaget. Denna linje misslyckades. Det var när vi drev massaktionen
Strike Back i Stockholm som de radikalaste delarna av
fackföreningsrörelsen i alla fall tillfälligt rörde sig framåt och
lösgjorde sig från bakbundet lobby-arbete. Vi får alltså inte tänka på
detta som en fråga som berör någon annan, en fråga som bara berör
facken. De saknar i hög grad handlingsutrymme och makt mot den enormt
centraliserade organisation som LO är, där ledarskapen gång på gång kan
gå bakom sina medlemsorganisationers ryggar och göra uppgörelser med
Svenskt Näringsliv utan att det blir några större protester.


Vi
vinner med andra ord ingenting på att försöka göra allt för att vara
respektabla inför fackföreningsbyråkratin. Det betyder inte att vi inte
ska respektfullt diskutera med människor som inte delar våra perspektiv,
men vi har förlorat de gånger vi bakbundit oss själva på detta sätt.
Framförallt såg vi detta i de decentraliserade mobiliseringar som
gjordes vintern 2018 i olika städer (med undantag för Göteborg) samt
försöket att göra ett nytt Strike Back i maj 2019 i Stockholm. Då vi
inte kallade till aktioner utan endast lät olika vänsterpersoner hålla
tal så förlorades mycket av den dragningskraft vi hade. Ingen vill stå
och bara lyssna på tal.

Vi
har en unik förmåga och resurs iom att vi kan mobilisera människor till
konfrontativa massaktioner på gatan. Det kan ingen annan politisk
rörelse i Sverige.

Just
nu så har Corona lagt locket på på våra möjligheter, men vi måste
förbereda oss inför att situationen förändras. Vi kan också se flera
exempel på framgångsrika blixtinkallade aktioner även under pandemin.
Det måste vi förbereda oss på när lagförslaget läggs.

Vi är arbetare

En
annan viktig lärdom från Strike Back är att se oss själva som
lönearbetare. Den svenska vänstern är fylld av anklagelser och
självspäkning inför individers klassposition. Aktivister närmar sig ofta
kampen med en bild av sig själva som just aktivister, snarare än som
lönearbetare (eller framtida lönearbetare). För att komma bortom
sektarianism så utgår vi från just vår egen position som arbetare och
närmar oss därefter varandra. Det innebär att vi kan förstå varandras
olika positioner, bakgrund och situation och gemensamt skapa en ny
politisk subjektivitet – en subjektivitet som arbetarklass.

Idén
att det finns “riktiga arbetare” som är någon annanstans, där ute, har
varit otroligt skadlig. Det har inneburit att goda kamrater inte har
självförtroende för att ge uttryck för sina egna känslor och upplevelser
och sedan agera.
Det blir än mer absurt när fackföreningsbyråkrater som suttit på ett
kontor i tjugo år ses som “genuina” arbetare mer än en person som jobbar
på caféer på helgerna och timvikarierar i vården på veckorna.

Krossa den svenska modellen

Det
bästa vi åstadkom i Strike Back var att vi identifierade och
underblåste sprickor i den toppstyrda fackföreningsrörelsen och pekade
ut flera av dess problem. Detta är nödvändigt för att klasskampen ska
kunna återuppstå på bred front i Sverige. Vi har de senaste åren sett
allt fler sprickor mellan S och LO. Det är svårt att sia om hur mycket
av detta som ändå skulle skett utan Strike Back, men vi är övertygade om
att vi har varit en viktig del i denna process och stärka opositionen.
Det är möjligt att vi inte kommer vinna LAS-frågan heller, men våra
perspektiv är större än att rädda en sossekompromiss till lag. Det
handlar om att bryta loss facken från S och partipolitiken för att
underlätta
konflikter
och klasskänsla, för att få tillbaka initiativet och makten till oss på
golvet. Samt skapa en ny form av gatupolitik från en rörelse av
arbetare, bestående av både osäkra och mer etablerade.

Kampen
om strejkrätten, liksom kampen om LAS, var befriande för att det är
helt genuin, glasklar klasskamp. Alla kan förstå den. Det är de mäktiga
som vill förstöra för oss på golvet för att sko sig själva. Vi är
övertygade om att klasskampen helt central för en meningsfull framtid,
och kampen LAS är kanske den tydligaste formen klasskampen tar just nu.
Vår rörelse måste hitta tillbaka til och bli del av klasskampen.

Av
dessa skäl är det viktigt att LAS/arbetsrätten blir en fråga som berör
hela den autonoma rörelsen (och än mer) och att vi bygger vår rörelse
med hjälp utav denna. Låt oss fortsätta denna resa och skapa en ny, fri
arbetarrörelse.

/Autonom Organisering och Framåt Kamrater

Autonom Organisering & Framåt Kamrater

Länk: https://autonomorganisering.noblogs.org/post/2021/02/16/for-en-fri-arbetarrorelse-forsvara-las/




Source: Gatorna.info