March 6, 2021
From Gatorna (Sweden)
314 views


2021-03-06

Inför Kronstadsupprorets 100-Ärsjubiléum Äterpublicerar vi hÀr Ingemar Johanssons artikel, fortfarande den bÀsta i sitt slag. Mer litteraturtips i slutet!

Medlemmar i Kronstadts revolutionskommitté 1921.

***

Man kan inte betrakta hĂ€ndelserna i Kronstadt 1921 utan att ta hĂ€nsyn till hela den unika, ryska samhĂ€llsutvecklingen i början av 1900-talet. För första gĂ„ngen i historien stred dĂ„ en revolutionĂ€r arbetarrörelse mot de kapitalĂ€gande klasserna utan att ta omvĂ€gen över en borgerlig, parlamentarisk ”demokrati”. Inte sĂ„ att en sĂ„dan saknade föresprĂ„kare, men den blev pĂ„ det hela taget aldrig etablerad. Den ryska revolutionsrörelsen bekrĂ€ftade ett faktum: bönder, arbetare och soldater hade funnit en annan organisationsform – rĂ„den, eller med det ryska ordet sovjeterna. Dessa hade sprungit fram redan under 1905 Ă„rs oroligheter, och Oskar Anweiler menar i ”Die RĂ€tebewegung in Russland, 1905-1921” (Leiden 1958) att de har förelöpare redan i det slutande 1800-talets strejkrörelser.

Under 1917 aktualiserades hur som helst sovjettanken mycket snabbt. Det var frĂ„ga om en utprĂ€glat folklig rörelse. Av de politiska organisationerna var det bara frihetliga socialister och vĂ€nsterrevolutionĂ€rer (bĂ„da dessa strömningar hade för övrigt ett högst begrĂ€nsat inflytande) som fattade galoppen. Bolsjevikerna var av naturliga skĂ€l principiellt – och till en början öppet fiender till en samhĂ€llsorganisation som grundade sig pĂ„ rĂ„dens makt. Lenin fick utstĂ„ Ă„tskilligt med spott och spe och anklagelser för ”smĂ„borgerlig anarkistisk avvikelse”, nĂ€r han rekommenderade avsteg frĂ„n partilinjen och rĂ€ttning i sovjetledet. Det kan vara vĂ€rt att pĂ„minna om detta: sovjeterna var inte nĂ„gon leninistisk skapelse – det Ă€r dĂ€remot det dĂ„liga skĂ€mtet med en ”högsta sovjet”.

De ursprungliga sovjeterna var fabriks- och lantarbetarorganisationer. De utgjordes av representanter som valdes efter lokalt skiftande principer och samordnades regionalt. GrundlÀggande för sovjeterna var att de representerade arbetarklassen i dess helhet och inte nÄgot speciellt parti, att dess medlemmar betraktade sig sjÀlva som bÀrare och byggare av ett nytt samhÀlle, och att valda delegater var Äterkallbara och stod i direkt ansvarsförhÄllande till och daglig kontakt med sina vÀljare. SÄ uppstod till en början en dubbelmakt, dÀr bolsjevikpartiet hade den politiska makten och sovjeterna den ekonomiska.

Lenin och hans bolsjeviker hade för all del Ă„tskilligt att tampas med – inbördeskrig och missvĂ€xt och hungersnöd, men vĂ€l sĂ„ högt pĂ„ listan stod detta som manifesteras i Kronstadt: det gĂ€llde att likvidera sovjeternas makt. ”Krigskommunismen” passade hĂ€rvidlag givetvis bolsjevikpartiet som hand i handske, men det var sannerligen inte för dess skull som folket hade kastat den gamla regimen över Ă€nda.

NÀr sÄ inbördeskriget Àntligen vid Ärsskiftet 1920-21 hade förts till ett segerrikt slut, kom bolsjevikregeringen pÄ direkt kollisionskurs med de arbetande massor i vilkas namn den sÄ gÀrna militariserade hela samhÀllslivet.

Den 23 februari 1921 drabbades ”arbetar- och bonderegeringen” av alla regeringars stora skrĂ€ck: en löpeld av vilda strejker bröt ut i det nya rikets mest industrialiserade stad, Petrograd. Dessa ”försinkanden”, som den leninistiska eufemismen löd, omfattade snart i stort sett allt vad Petrograd Ă€gde av tyngre industri.

De strejkande krÀvde bÀttre leveranser, de lokala marknadernas Äterinförande, rörelsefrihet inom ett omrÄde av fem mil runt Petrograd och bortdragande av de milisavdelningar som bevakade vÀgarna till och frÄn staden. I flera fabriker stÀlldes ocksÄ mer politiska krav: yttrande- och tryckfrihet, frigivande av politiska fÄngar ur arbetarklassen. Vad gjorde bolsjevikledningen? Tog den upp saken till diskussion med arbetarna, försökte den pÄ nÄgot sÀtt förklara sig? Ingalunda. Den utfÀrdade undantagstillstÄnd.

En delegation frĂ„n Kronstadt, dĂ€r de rĂ„dssocialistiska stĂ€mningarna hade varit starka i mĂ„nga Ă„r, besökte de strejkande fabrikerna i Petrograd och Ă„tervĂ€nde efter nĂ„gra dar hem. Man avlade rapport och den 28 februari antogs den sĂ„ kallade Kronstadt-resolutionen ombord pĂ„ slagskeppet ”Petropavlovsk”. Eftersom den kom att utgöra nĂ„got av hela upprorets program Ă„terges den hĂ€r in extenso:

1. Omedelbara nyval till sovjeterna. De nuvarande sovjeterna uttrycker inte lÀngre arbetarnas och böndernas vilja. Nyvalen ska ske genom sluten omröstning och föregÄs av fri valpropaganda.
2. Yttrande- och tryckfrihet för arbetare och bönder, för anarkister och socialistiska vÀnsterpartier.
3. MötesrÀtt. Fria fackliga organisationer och bondesammanslutningar.
4. Organiserandet av en konferens för partilösa arbetare, soldater och matroser frÄn Petrograd, Kronstadt och Petrograd-distriktet.
5. Frigivandet av alla politiska fÄngar tillhörande de socialistiska partierna och av alla fÀngslade arbetare och bönder, soldater och matroser tillhörande arbetarklass- och bondeorganisationer.
6. Val av en kommission för revidering av processerna mot dem som förpassats i fÀngelse och koncentrationslÀger.
7. Avskaffandet av alla politiska sektioner inom vapenmakten, eftersom inget parti bör ha privilegier för propagerandet av sina idéer eller för detta ÀndamÄl motta statsunderstöd. I de politiska sektionernas stÀlle bör olika kulturella grupper inrÀttas som understöds av staten.
8. Omedelbart tillbakadragande av de milisavdelningar som spÀrrar vÀgarna mellan stad och landsbygd.
9. Lika stora ransoner för alla arbetare med undantag för dem som verkar inom riskfyllda eller hÀlsovÄdliga industrigrenar.
10. Avskaffandet av kommunistiska partiets truppavdelningar inom alla militÀra enheter och av de kommunistiska vaktposterna i fabriker och verkstÀder. Om vakter behövs ska de tillsÀttas under iakttagande av arbetarnas synpunkter.
11. Fri nyttjanderÀtt för bönder till egen jord och egen boskap, förutsatt att de sköter jordbruket sjÀlva och inte anvÀnder sig av avlönad arbetskraft.
12. Vi uppmanar alla militÀra enheter och officersskolegrupper att ansluta sig till denna resolution.
13. Vi krÀver att pressen ger vÄr resolution stor spridning.
14. Vi krÀver upprÀttandet av en ambulerande kontrollgrupp bestÄende av arbetare.
15. Vi krÀver att hantverksarbete legaliseras under förutsÀttning att hyrd arbetskraft inte anvÀnds.

Denna resolution talar klarsprĂ„k och behöver egentligen inte nĂ€rmare förklaras. Den antogs dagen dĂ€rpĂ„ vid ett allmĂ€nt möte för Kronstadts hela befolkning. Sextontusen personer nĂ€rvor vid mötet. Blott den centrala partiinstansens representanter röstade emot. De deklarerade att partiet inte skulle lĂ€mna ifrĂ„n sig makten utan vĂ€pnad kamp, och vid ett nytt massmöte dagen dĂ€rpĂ„ uttalade sig tvĂ„ av dem provokativt nog för att Kronstadt-sovjeten skulle arrestera dem. Samtidigt valdes en ”provisorisk revolutionskommittĂ©â€, bestĂ„ende av femton medlemmar. De flesta av dem var erfarna flottister frĂ„n de bĂ„da slagskepp som lĂ„g infrusna i Kronstadts hamn, ”Petropavlovsk” och ”Sevastopol”, men hĂ€r fanns ocksĂ„ representanter för flera andra yrkesgrupper. Dess tongivande talesman var av allt att döma understyrmannen (”chefskrivbitrĂ€det” anger en annan kĂ€lla) Stepan Petritjenko, Ă€ven om han sjĂ€lv nĂ„gra Ă„r senare skulle deklarera att ”Kronstadtrevolten var inte resultatet av nĂ„gon enskild individs aktivitet”.

Provisoriska revolutionskommittĂ©ns första proklamation kungjorde: ”Vi Ă€r angelĂ€gna om att undvika blodsutgjutelse. VĂ„rt syfte Ă€r att genom förenade anstrĂ€ngningar frĂ„n staden och befĂ€stningen skapa de riktiga förutsĂ€ttningarna för ordentliga och rĂ€ttvisande val till den nya sovjeten.”

Senare samma dag, den 2 mars 1921, ockuperade Kronstadts invÄnare alla strategiska punkter i staden och tog över statsinstitutionerna, det militÀra högkvarteret liksom telefon- och telegrafbyggnaderna. Kommittéer valdes genom allmÀn omröstning pÄ slagskeppen och samtliga regementen. Vid niotiden pÄ kvÀllen hade flertalet av befÀstningarna och Röda arméns avdelningar anslutit sig och delegater som anlÀnt frÄn Oranienbaum pÄ fastlandet söder om Kronstadt förklarade sitt stöd för Provisoriska revolutionskommittén.

Man ockuperade ocksĂ„ bolsjevikernas tryckeri och gav ut ”Kronstadt Izvestija”, vari man bland annat kunde lĂ€sa: ”Kommunistpartiet, statens herrar, har avlĂ€gsnat sig frĂ„n massorna. Det har visat sig oförmöget att leda landet ur dess kris. Otaliga hĂ€ndelser i Petrograd och Moskva har pĂ„ sistone klart visat att partiet tappat förtroendet för arbetarmassorna. Partiet lĂ€mnar arbetarklassens krav utan avseende, eftersom de tror att dessa krav Ă€r en följd av kontrarevolutionĂ€r aktivitet. HĂ€rmed begĂ„r partiet ett synnerligen allvarligt misstag.”

”Arbetar- och bonderegeringen” reagerade med total oförsonlighet. Lenin lĂ€t förklara att revoltörerna i Kronstadt utgjorde ett större hot mot sovjetregimen â€Ă€n (de vita generalerna – IJ) Denikin, Judenitj och Koltjak tillsammans”. Än blodigare i truten var Trotskij, arbetsmilitariseringens organisatör och chefsideolog, som förkunnade: ”Vi kommer att skjuta er som rapphöns”. Gemensamt utnyttjade dessa bĂ„da inpiskare lögnen om Kronstadt som ett vitgardistiskt uppror för att ta loven av den sĂ„ kallade Arbetaroppositionen (vars krav i mycket liknade dem som uttrycks i Kronstadt-resolutionen) pĂ„ den just dĂ„ pĂ„gĂ„ende partikongressen. Och vĂ€ldresserade som de var i den ”demokratiska centralismens” kadaverexercis tĂ„gade minsann flera av Arbetaroppositionens medlemmar ivrigt ut pĂ„ Bottniska vikens is för att krossa upproret i Kronstadt.

HĂ€r gavs nĂ€mligen ingen misskund. Bolsjevikregeringen lĂ€t uppbĂ„da allt den hade av stridskrafter för att utrota de misshagliga sovjetanhĂ€ngarna. De första anfallen var visserligen misslyckade (efter vad det verkar inte minst beroende pĂ„ att flera truppenheter helst av allt ville solidarisera sig med upprorsmĂ€nnen), men efter vissa omorganisationer och ökade matransoner rullade ett avslutande och förödande nattligt anfall igĂ„ng över isen pĂ„ natten till den 17 mars 1921, och ett dygn senare var den sista verkliga sovjetens saga all. I bolsjevikisk historieskrivning har den militĂ€ra insatsen och Kronstadtbornas förbittrade motstĂ„nd alltid bagatelliserats, för att inte sĂ€ga förtigits. Det Ă€r hĂ€röver den ryske författaren Michail Kurajev ironiserar, nĂ€r han i romanen ”Kapten Dickstein”, frĂ„n perestrojkans Ă„r 1987 (svensk översĂ€ttning: Hans Björkegren, Brombergs 1989) skriver:

”Med avsevĂ€rd snopenhet kommer framtidens krigshistoriker att upptĂ€cka att deltagarna i stormningen av denna förstklassiga kustfĂ€stning utifrĂ„n isvidder som lĂ„g öppna för alla vindar och dĂ€r man bara kunde ta betĂ€ckning bakom stupade kamrater i sjĂ€lva verket drabbades av mycket blygsamma förluster: 527 man – medan dubbelt sĂ„ mĂ„nga av fĂ€stningens försvarare stupade under stormningen; tillfredsstĂ€llelse vĂ€cker ocksĂ„ pĂ„stĂ„endet att endast en av tio anfallande sĂ„rades. Ur barmhĂ€rtighets- och mĂ€nniskokĂ€rlekssynpunkt Ă€r dessa uppgifter ytterst hugnesamma, lĂ„t vara att vissa fullstĂ€ndigt onödiga frĂ„gor genast instĂ€ller sig. DĂ„ var det alltsĂ„ inte pĂ„ det viset att exakt hĂ€lften av manskapet i Tiulenevs brigad slogs ut under den första stridstimmen? Och en brigad utgörs ju av minst tre regementen. Och alltsĂ„ förlorade inte heller Reiters brigad, den första som landsteg vid Petrogradkajen i Kronstadt, en tredjedel av manskapet inom loppet av tjugo minuter? Och alltsĂ„ stupade inte 3:e bataljonen i Nevels regemente vid Italienska dammen? Och brigadskolan, som satts in för att tĂ€cka de decimerade och nedkĂ€mpade Nevelsoldaternas Ă„tertĂ„g – stupade alltsĂ„ inte heller till sista man? Och följaktligen var det vĂ€l inte heller sĂ„ att chefen för den nĂ€stan nedkĂ€mpade Fria divisionen, som bitit sig fast i öns ytterkant, rapporterade att han inte kunde hĂ„lla stĂ„nd lĂ€ngre dĂ€rför att han inte hade nĂ„got manskap och att han kanske skulle bli tvungen att retirera för att undvika total förintelse? Av nĂ„gon anledning Ă€r det bara folk i Petrograd som minns att 7:e armĂ©ns unge befĂ€lhavare den 8 mars satte in 3000 sjĂ€lvuppoffrande röda kadetter i stormningen av den 30000 man starka fĂ€stningsgarnisonen, att kadetterna pĂ„ vĂ€g till fĂ€stningen intog de ointagliga forten med hjĂ€lp av bajonetter och handgranater, att de bröt sig in i staden och stred och stupade dĂ€r utan en tanke pĂ„ krigarĂ€ran, utan en tanke pĂ„ att historiker, som Ă€r rĂ€dda för att bli förkylda och fĂ„ obehag i tjĂ€nsten, av hĂ€nsyn till högre vĂ€rden behandlar deras död och utgjutna blod som ett ickefaktum.”

Jag citerar Kurajev sĂ„ utförligt, dels – givetvis – för att det Ă€r sĂ„ vĂ€lskrivet, men dels ocksĂ„ dĂ€rför att hans bok Ă€r tĂ€mligen okĂ€nd, till och med i frihetliga kretsar. En parallellĂ€sning av ”Kapten Dickstein” och Ida Metts ”Kronstadt 1921” (svensk utgĂ„va: Libertad 1967, Federativs 1969 och 1981) Ă€r nog sĂ„ fruktbar.

I sjĂ€lva verket var den manspillan som Kurajev nĂ€mner sĂ„ stor att finska utrikesministeriet protesterade och anmodade Sovjetunionen att avdela grĂ€nspatruller för att rensa isen frĂ„n alla de lik som hotade att sköljas upp utefter Finska Vikens strĂ€nder. De rĂ€knades i tusenden. De som lyckades fly till Finland över isen uppgick till 800, bland dem befann sig mannen pĂ„ bilden hĂ€rnedan, revolutionskommittĂ©ns ordförande Stepan Petritjenko. Senare samma Ă„r lĂ€t han Ă„terutge samtliga nummer av ”Kronstadt Izvestija” i Prag. Sorgligt nog gjorde Petritjenko sĂ„ smĂ„ningom avbön, Ă„tervĂ€nde till Sovjetunionen och förpassades in i glömskan av ”vĂ„r store vĂ€n och arbetskamrat” – som Stalins indolenta lĂ€rjungar Ă€n idag kallar honom.

De mest aktiva av dem som blev kvar arkebuserades i det nĂ€rmaste omedelbart, och 15000 matroser tvĂ„ngsförflyttades frĂ„n Kronstadt sĂ„som varande ”politiskt opĂ„litliga”.

Petrichenko

Kronstadtupprorets betydelse Àr dubbel. För det första denna: Kronstadt försvarade en organisationsform, en princip för samhÀllsförvaltningen som de ryska arbetarna och bönderna hade skapat av egen kraft. För det andra: det bolsjevikparti som har stÄtt modell för all vÀrldens marxist-leninistiska partier kan inte acceptera den formen. Slakten av Kronstadt handlar ytterst om att sjÀlva idén med arbetarrÄd Àr oförenlig med bolsjevikisk teori och praktik.

Slutligen: frĂ„n 1921 och framĂ„t har hĂ€ndelserna i Kronstadt 1921 – liksom senare de i Barcelona 1936-37 och i Paris 1968 – anvĂ€nts för att framstĂ€lla sĂ„ gott som allt det de sjĂ€lva aldrig var (kontrarevolutionĂ€ra, fascistiska, oreflekterade, liberala, reformistiska). Och sĂ„ har Kronstadt – precis som Barcelona och Paris – fortsatt att visa vad bĂ„de marxist-leninistisk och borgerlig historieskrivning i sjĂ€lva verket Ă€r.

***

Litteratur.

***

Staffan / Konst & Politik

LĂ€nk: https://konstochpolitik.org/2021/03/06/80003/




Source: Gatorna.info