July 15, 2021
From Gatorna (Sweden)
298 views


2021-07-15

De senaste dagarna har det rapporterats om demonstrationer i Kuba. Det började med nÄgra mindre, spontana marscher under kvÀllen den 10:e juli, och utvecklades dagen efter till en protestvÄg dÀr tusentals kubaner gick ut pÄ gatorna i de första omfattande regimkritiska protesterna sedan 90-talet. Hundratals mÀnniskor har arresterats, och en person uppges ha dött. Detaljerad information Àr knapphÀndig, speciellt efter att tillgÄngen till internet begrÀnsats i Havanna under början av veckan. Dessutom finns det förstÄs sedan lÀnge en vÀldigt polariserad opinion bÄde för och emot Kuba, genom vilket stora delar av nyhetsflödet filtreras, och detta gör det extra svÄrt att fÄ en bild av vad som verkligen hÀnder.

De nyhetsfragment som nÄtt ut kan ÀndÄ ge vissa indikationer, speciellt om de förstÄs i ljuset av den utveckling som pÄgÄtt i Kuba de senaste Ären. Förenklat gÄr det att sÀga att nyckeln för att förstÄ situationen ligger i tre sammanlÀnkade faktorer. Regimens legitimitetsproblem, coronapandemin, och en lÄng ekonomisk process som stÀllts pÄ sin spets sista tiden. Protesternas sammansÀttning Àr ocksÄ brokig, och bestÄr av alla möjliga politiska tendenser frÄn vÀnster till höger och Àr en blandning av lÄngvariga historiska ressentiment, vissa av dem USA-vÀnliga och antikommunistiska, kritik av det politiska systemet frÄn vÀnster, och vÀldigt vardagligt förankrat missnöje över varubrist, ökande ekonomiska orÀttvisor, allt frekventare strömavbrott, pandemins hÀlsoeffekter, och politisk repression.

Innan vi gÄr in pÄ detaljerna kan det vara vÀrt att pÄminna att Kuba har historiskt haft en stark frihetlig arbetarrörelse. Anarkistiska influenser kom till landet redan pÄ 1800-talet, och under sin storhetstid organiserade den anarkosyndikalistiska rörelsen nÀra 100 000 mÀnniskor (av vad som dÄ var strax under 3 miljoner invÄnare), i bland annat tobaks- och sockerindustrin. Dessutom organiserades sekulÀra skolor, arbetarcenter, kulturevenemang, landsbygdskollektiv och tidningar. Allt detta trots förföljelse och repression frÄn otaliga diktaturer och regimer.

NĂ€r den kubanska revolutionen utbröt var denna rörelse nĂ„got försvagad, men anarkister över hela landet var inblandade i organisering pĂ„ arbetsplatser sĂ„vĂ€l som vĂ€pnad kamp mot Batistas diktatur, trots skepsis mot bĂ„de Castro och kommunistpartiet. FarhĂ„gorna skulle snabbt komma att besannas, nĂ€r den nya regimen, med kommunistpartiet i en framtrĂ€dande roll, började rensa ut politiska motstĂ„ndare inom arbetarrörelsen. Ironiskt nog blev detta den första tidpunkt sedan 1800-talet dĂ„ alla anarkistiska tidskrifter tvingades upphöra med sina publikationer. MĂ„nga anarkister mördades, fĂ€ngslades eller tvingades gĂ„ i exil. DĂ€rmed hade de kubanska anarkisterna direkt fĂ„tt ett kvitto pĂ„ att den ikoniska kubanska regimen, med affischnamn som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara, var beredd att gĂ„ hĂ„rt Ă„t kapitalistiska intressen sĂ„vĂ€l som frihetliga socialister1.

Det hÀr Àr inte bara en kuriosa historisk parentes, utan visar ocksÄ varför den frihetliga delen av arbetarrörelsen aldrig varit speciellt överraskad nÀr nyheter om repression kommit frÄn Kuba. För det andra vidrör det ocksÄ problemen som oppositionell vÀnster dragits med i Kuba Ànda sedan dessa dagar, och Àr en delförklaring till varför den Àr sÄ svag. Den har historiskt hamnat i klÀm mellan kommunistisk repression och antikommunistisk opposition, vilket gjort frÄnvaron av oberoende organiserad arbetarrörelse nÀst intill total. Med det sagt kan vi Äter vÀnda oss till den situation Kuba stÄr inför idag.

Legitimitetskris och ekonomiska problem
Den kubanska regimens legitimitet har svajat de senaste Ären av en rad olika anledningar. För det första hade Fidel Castro sjÀlv en slags legendarisk status som gjorde honom genuint populÀr bland stora delar av befolkningen. Med Raul Castro var det inte entydigt sÄ, och den senaste ledaren, Diaz-Canel, Ätnjuter inte i nÀrheten av samma status och vördnad bland Kubas folk. De senaste Ären har dessutom bÄde ekonomiska problem och politisk repression naggat anseendet i kanten, och börjat Àventyra en del av de framsteg som de revolutionÀra Ären ÀndÄ inneburit nÀr det gÀller befolkningens materiella situation och vÀlmÄende.

NĂ€r det gĂ€ller den ekonomiska situationen finns Ă€ven hĂ€r ett flertal faktorer. För det första Ă€r Kuba under ett embargo frĂ„n USA som pĂ„gĂ„tt sedan början av 60-talet, vilket redan som utgĂ„ngspunkt gör situationen svĂ„r. Även om Kuba under lĂ„ng tid fick ekonomiskt stöd av Sovjetunionen, sĂ„ upphörde det med östblockets fall, och Ă€ven under Sovjets ekonomiska beskydd gjordes inte mycket för att förĂ€ndra Kubas profil som en slags pseudokoloni med odling för export och turism som inkomstkĂ€llor, vilket gjorde landet oerhört beroende av import bĂ„de nĂ€r det gĂ€ller basala matvaror och industriell utrustning.

För att sÀkra denna import har regimen pÄ senare Är sett sig tvingad att genomföra Ätstramningspolitik med nedskÀrningar i allmÀnnytta och satsningar pÄ expansion av privat industri, inte minst i den turistbaserade hotellbranschen. PÄ mÄnga sÀtt kan det hÀr sÀgas vara ett försök att pÄ mindre skala följa i Kinas spÄr, för att sÀkra en delvis privatiserad dollarekonomi som sedan kan anvÀndas för import.

Den hÀr situationen förvÀrrades avsevÀrt det senaste Äret och landet har nu drabbats av hyperinflation. För att förstÄ hur det hÀnt behöver vi beskriva en vÀldigt speciell monetÀr strategi som Kuba anvÀnt de senaste Ärtiondena. En vanlig men delvis bristfÀllig förklaring Àr att den rÄdande ekonomiska krisen Àr orsakad av USAs handelsembargo. Naturligtvis ligger embargot som en vÄt filt över Kuba, och Trumpadministrationen passade ocksÄ pÄ att utöka sanktionerna pÄ vissa omrÄden, men det finns en annan Ànnu mer direkt orsak till inflationskrisen. Det Àr hÀr som den monetÀra strategin kommer in i bilden.

Sovjetunionens kollaps ledde till en turbulent tid för Kuba, och kraschade bland annat landets lokala valuta, peson, vilket gjorde det svÄrt att importera varor utifrÄn. Som en konsekvens blev svarta marknader dÀr dollarn dominerade vÀldigt vanliga. PÄ makroekonomiskt fikonsprÄk fick Kuba enorma problem med bytesbalansen; de stora transfereringarna frÄn Sovjet uteblev, samtidigt som den egna valutan blev vÀrd mycket mindre i jÀmförelse med andra valutor, vilket gjorde importer vÀldigt dyra.

För att lösa detta splittade den kubanska regimen peson i tvĂ„ – en lokal peso för den lokala ekonomin, och en internationell valuta (kallad CUC) med en stabil kurs mot dollarn för internationell handel. För att vanliga mĂ€nniskor skulle kunna köpa importerade basvaror, skedde en prisvĂ€xling till lokal peso pĂ„ dessa varor innan de kom ut pĂ„ marknaden. Den andra valutan anvĂ€ndes frĂ€mst för industrivaror och lyxartiklar. Med andra ord: Vanliga mĂ€nniskor som frĂ€mst behövde produkter för sin dagliga fortlevnad betalades i lokala pesos och kunde handla basvaror för dessa, medan industri och verksamheter som behövde internationella importer fick viss del av den valuta som hade en vĂ€xelkurs med dollarn. Förutom detta fanns speciella butiker dĂ€r utvalda importvaror – ofta av det mer lyxiga slaget – kunde köpas för den internationella valutan.

Detta system sÄg till att stabilisera ekonomin i den mÄn att den kubanska regimen hade stor kontroll över den valuta som anvÀndes för internationella transaktioner, samtidigt som lokala pesos kunde spenderas in i ekonomin, exempelvis för infrastrukturprojekt. Men systemet hade ocksÄ en rad baksidor, och var inte heller speciellt populÀrt bland befolkningen. Förutom att det var krÄngligt och försvÄrade investeringar, kunde det ocksÄ orsaka mÀrkliga förvridningar av incitament i ekonomin. Exempelvis kunde mÀnniskor som fyllde viktiga samhÀlleliga funktioner (som ingenjörer) lockas att gÄ över till turistnÀringen för att ta del av den internationella valutan.

Samtidigt var Kuba sedan Sovjetunionens fall i en fas dÀr landet bÄde uppvaktade nya handelspartners och försökte stÀlla om sin ekonomi. Vi har redan nÀmnt expansionen och privatiseringen av turistsektorn, och det var en av drivkrafterna som ledde till att regimen bestÀmde sig att den dubbla peson skulle slopas. Trots att pandemin, som slog till i början av 2020, orsakade en nÀrapÄ total utradering av turistekonomin, var planerna redan lÄngt gÄngna, och det nya monetÀra systemet rullades ut i början av 2021.

Även om Kuba till en början klarade pandemin relativt bra rent hĂ€lsomĂ€ssigt2, sĂ„ resulterade ökande behov av sjukvĂ„rdsutrustning tillsammans med generellt ökande kostnader i logistikbranschen samt den prekĂ€ra valutaomstĂ€llningen i en ekonomisk katastrof och hyperinflation. För att strö salt i sĂ„ren kom de utökade sanktionerna3 i slutet av 2020, som bland annat gjorde det svĂ„rare att skicka dollar till slĂ€ktingar, vilket lĂ€nge varit en vanlig företeelse bland exilkubaner. Trots att regimen försökte kontra de abrupt stigande priserna som följde av allt detta med att höja löner för statsanstĂ€llda, har det inte rĂ€ckt för att förhindra en brist pĂ„ grundlĂ€ggande varor sĂ„vĂ€l för den kubanska befolkningen som för delar av industrin.

Vi har alltsÄ att göra med en rad ekonomiska och globala fenomen som sammanfaller, och en regim fast besluten att fortsÀtta med planerna pÄ monetÀra omdaningar trots detta, som har lett till en extra svÄr ekonomisk situation för det kubanska folket. Det hÀr har definitivt bidragit till ilska och missnöje, och regimkritik frÄn fler hÄll Àn vad som varit fallet förut.

Politisk opposition och protester
Till detta kommer ocksÄ en mer politisk dimension. PÄ Kuba har det under de senaste Ären funnits en rad smÄ rörelser som reagerat pÄ politisk repression och förföljelse. FrÄn rapporter om trakasserier av HBTQ-rörelsen till konstnÀrer och artister som pÄ grund av regimkritik har övervakats och ibland fÀngslats. Bland de framtrÀdande aktörerna finns exempelvis Moviemento San Isidro, (MSI) och Instituto de artivismo Hannah Arendt (INSTAR), rörelser som bestÄr av politiskt aktiva regimkritiska konstnÀrer. Förutom detta finns det en rad oppositionella medier.

De hÀr kretsarna Àr svÄra att placera politiskt, eftersom de bestÄr av mÄnga olika komponenter. Vissa vÀnster, och vissa liberala. Vissa omfattar helt genuina yttringar av missnöje med demokratiskt underskott och censur, andra Àr mer allmÀnt ideologiskt motiverade, och vissa helt klart understödda av bland annat amerikanska politiska och ekonomiska intressen. För att demonstrera komplexiteten i denna politiska opposition sÄ mobiliserades stora delar av kultur- och konstnÀrsmiljön pÄ Kuba under 2020 i ett par fall av politisk repression. Det ena rörde en pro-Trump rappare som som fÀngslats, det andra en konstnÀr som ocksÄ fÀngslats efter en kontroversiell bild dÀr han satt pÄ toaletten insvept i den kubanska flaggan.

Det hĂ€r ses av vissa som cyniska provokationer, redigerade av bakomliggande USA-vĂ€nliga antikommunistiska intressen, medan andra menar att det rör sig om krĂ€nkningar av grundlĂ€ggande rĂ€ttigheter. Det hĂ€r Ă€r ocksĂ„ bara tvĂ„ av fallen, och flera personer har ocksĂ„ arresterats sedan de publikt protesterade mot repressionen. Den 27 november 2020 resulterade detta i att konstnĂ€rer och allierade dök upp utanför kulturministeriet i Havanna och krĂ€vde att fĂ„ diskuterade repressionen som konstnĂ€rer och artister utsatts för. Den hĂ€r gruppen bestod bara i minoritet av mĂ€nniskor frĂ„n MSI och INSTAR, vilket tyder pĂ„ att nĂ„got höll pĂ„ att ske i denna sektor som motsĂ€ger de cyniska rösterna om att oppositionen Ă€r helt kontrollerad, och visar att hĂ€ndelseutvecklingen engagerade folk utanför de vanliga regimkritiska kretsarna. Dessutom uttryckte mĂ„nga kritik mot en ny lag (lagdekret 349) som trĂ€dde i kraft 2018 och som dels sĂ€ger att sĂ„vĂ€l publika som privata konstyttringar behöver regimens godkĂ€nnande pĂ„ förhand, och Ă€ven innehĂ„ller oerhört vaga förbud mot yttringar som Ă€r ”vulgĂ€ra” eller som, parafraserat, strider mot landets normala kulturella utveckling.

Det Àr ocksÄ vÀrt att nÀmna den torgrörelse som uppstod under de följande dagarna (i slutet av november 2020) i Trillo-parken, i stadsdelen Cayo Hueso som mestadels bebos av svarta kubaner. Denna rörelse, som kom att kallas la tångana distanserade sig frÄn de antikommunistiska element de uppfattade i den bredare oppositionsrörelsen, men ville ÀndÄ ta tillfÀllet i akt att demonstrera mot sociala orÀttvisor och diskutera vad de ansÄg som allvarliga problem pÄ Kuba.

Bland dessa nĂ€mnde de vĂ€xande ojĂ€mlikhet med rasistiska undertoner som gör att fattigdom Ă„terigen i allt större utstrĂ€ckning gĂ„r hand i hand med hudfĂ€rg, och pĂ„pekade att om inte vĂ€nstern Ă€r tillrĂ€ckligt stark i sin praktik kring antirasism, feminism, hbtq-rĂ€ttigheter, miljöfrĂ„gor och demokrati sĂ„ riskerar den att överlĂ€mna dessa frĂ„gor som slagtrĂ€n Ă„t den antikommunistiska oppositionen. De föresprĂ„kade ocksĂ„ politiska subjekt fria frĂ„n liberala förestĂ€llningar men ocksĂ„ fria frĂ„n stalinistisk dogmatism, och poĂ€ngterade vikten av att demokratisera revolutionen och dess organisationer, samt ett behov av vad de kallade för ”kĂ€ttersk socialism” (socialismo hereje) som uppnĂ„r en riktig socialisering av makt, folklig kontroll av produktionsmedlen, och en inkluderande ekonomi baserad pĂ„ samarbete. Även om det hĂ€r rör sig om ett helt nytt politiskt fenomen i sin linda, utan nĂ„gra ansprĂ„k pĂ„ nĂ€rmare titlar och klassifikationer, sĂ„ Ă€r det lĂ€tt att se vissa likheter med Kubas historiskt starka anarkosyndikalistiska rörelse i dessa tankar och budskap.

Det finns förstĂ„s förutom allt detta ocksĂ„ en mer aggressiv konservativ och religiös antikommunism till ”höger” om och vagt överlappande rörelser som MSI och INSTAR, som dessutom har bĂ„de politiskt och ekonomiskt stöd frĂ„n USA, samt en högljudd oppositionsmedia kopplad till sig. Det hĂ€r gör att Kuba hamnar i den olyckliga situationen dĂ€r det kan verka som om de enda tvĂ„ stĂ„ndpunkterna Ă€r ett villkorslöst stöd för regimen och ett fördömande av alla andra som reaktionĂ€ra agenter för frĂ€mmande makt, eller rabiat antikommunism som vill ha amerikansk inblandning i kubansk politik. Verkligheten Ă€r alltsĂ„ en annan, och det framstĂ„r Ă„tminstone frĂ„n utsidan som om det finns tendenser dĂ€remellan som Ă€nnu inte helt hittat form eller fĂ„tt sin röst hörd.

HĂ€r kan det vara vĂ€rt att stanna upp för ett ögonblick och reflektera över situationen för denna kĂ€tterska socialistiska strömning. Problemen för denna rörelse Ă€r lika mycket det förbehĂ„llslösa stödet för regimen som en opposition dominerad av reaktionĂ€ra element. Även de som i grunden stödjer Kubas regim borde fundera pĂ„ om det Ă€r bra att denna socialistiska opposition tystas och kastas under bussen i rĂ€dsla för reaktionĂ€ra element, eller om detta bara förstĂ€rker en dynamik som hĂ„llit Kubas revolution fĂ„ngad i en reaktiv förnekelse av sina egna brister och misstag. Med de pĂ„gĂ„ende kriserna – politisk legitimitet, repression, hĂ€lsolĂ€get och pandemin, samt ekonomiska svĂ„righeter, sĂ„ kanske en vĂ€nsteropposition i sjĂ€lva verket Ă€r Kubas bĂ€sta chans till rĂ€ddning i det lĂ„nga loppet4.

Det Ă€r ocksĂ„ viktigt att pĂ„peka att alla dessa oppositionella rörelser har varit relativt smĂ„ fram tills nu – bĂ„de de mer organiska och de element som fĂ„r mer eller mindre ekonomiskt och politiskt stöd frĂ„n bland annat USA. De hĂ€r elementen har hittills varit oförmögna att mobilisera gatuprotester, och gnistan som tĂ€nde krutdurken Ă€r alltsĂ„ inte sĂ„dan inblandning utifrĂ„n, utan de politiska och framförallt ekonomiska faktorerna som mobiliserat mĂ€nniskor och lyckats bryta igenom protest-tabut. Men precis som fallet var med exempelvis de gula vĂ€starna i Frankrike, sĂ„ kommer mĂ„nga aktörer att nu försöka fylla protesterna med sitt innehĂ„ll, eftersom den enande faktorn hittills Ă€r negativt formulerad – det vill sĂ€ga en rad olika politiska och ekonomiska förhĂ„llanden som allt fler Ă€r mot.

Bland de intressantaste reaktionerna pĂ„ det som hĂ€nder i Kuba, det vill sĂ€ga de som Ă€r nĂ„gonstans mellan villkorslöst stöd frĂ„n auktoritĂ€r vĂ€nster och opportunistisk alarmism frĂ„n högern, finns exempelvis en kommunikĂ© frĂ„n en vĂ€nsterkommunistisk grupp i Kuba som fördömer repressionen (bland annat ska en del framtrĂ€dande Marxister ha fĂ€ngslats) och stĂ€ller sig bakom krav pĂ„ ”riktig socialism”, eller Anarkistiska Federationen för Centralamerika och Karibien, som skriver ”Ner med blockaden, Ner med diktaturen, Nej till USA-intervention”.

Det hĂ€r kĂ€nns som rimliga stĂ€llningstaganden. Handelsembargot har gjort stor skada pĂ„ den kubanska befolkningen. I det cyniska politiska spelet Ă€r embargot en win-win situation för USA-regimen och imperialismen. Det kan antingen tvinga fram fördelaktiga politiska förĂ€ndringar, eller skapa tillrĂ€ckligt med problem för Kuba för att detta i sig sedan kan politiseras och anvĂ€ndas för propagandasyften. Det Ă€r till och med rĂ€tt troligt att det senare Ă€r det frĂ€msta mĂ„let, eftersom historien visar att diktaturer – Leninistiska sĂ„vĂ€l som andra – sĂ€llan reagerar pĂ„ sin befolknings klagomĂ„l sĂ„ lĂ€nge dessa kan hĂ„llas i schack med olika kombinationer av morot och piska. Det ledande skiktet har tillgĂ„ng till livets alla bekvĂ€mligheter, och sĂ„ lĂ€nge folket inte bokstavligen knackar pĂ„ dörren med vapen i hand sĂ„ kan det förbli pĂ„ det sĂ€ttet – de har inte ens valsegrar att oroa sig för, vilket Ă€r fallet för politiker och partier i sĂ„ kallade demokratiska lĂ€nder.

I USA kan politiker istÀllet klappa sig för bröstet och lÄtsas som att de Àr solidariska med den kubanska befolkningen samtidigt som de vrider om kniven i ryggen pÄ densamma med sina sanktioner. Alla rop pÄ humanitÀra ÄtgÀrder och ÄterhÄllsamhet nÀr det gÀller vÄld ekar dÀrför i alla avseenden tomt. Om USA eller nÄgon annan vill minska trycket pÄ Kuba sÄ Àr sanktionerna en av de första och enklaste ÄtgÀrderna att vidta. Det Àr helt enkelt ett cyniskt spel för gallerierna, speciellt samtidigt som USA knappt tagit sig ut ur ett Är av BLM-protester som bÄde orsakats och bemötts av grovt och rasistiskt statligt vÄld.

Vad som hĂ€nder i Kuba under den nĂ€rmaste framtiden Ă€r vĂ€ldigt osĂ€kert. Det kommer bero pĂ„ vem som lyckas fĂ„ grepp om proteströrelsen liksom problemformuleringarna, hur den ekonomiska situationen utvecklas, hur pandemin fĂ„r fortlöpa, samt hur regimen vĂ€ljer att agera framöver. För frihetligt sinnade socialister kvarstĂ„r att konsekvent avvisa bĂ„de handelsblockaden, USAs inblandning, sĂ„vĂ€l som diktaturen, bristen pĂ„ kontroll över tillvaron för vanliga kubaner, samt repressionen och den orĂ€ttvisa politiken, som i dagslĂ€get tycks leda mot en slags halvprivatiserad statskapitalism av samma stil som Kina. En slogan som “Ner med diktaturen” kan förstĂ„s kĂ€nnas abstrakt i det avseendet. Men den kĂ€tterska socialism som tycks finnas pĂ„ ön om en tittar lite under ytan, och som utgör ett eko frĂ„n en historisk frihetlig arbetarrörelse, ger Ă„tminstone visst hopp om en positiv utveckling. Det Ă€r svĂ„rt att se hur nĂ„gon markant förĂ€ndring till det bĂ€ttre kan ske om inte Kuba lyckas hitta tillbaka till en levande och sjĂ€lvstĂ€ndig arbetarrörelse som kan göra landvinningar mot bĂ„de imperialisterna i Washington och den inhemska regimens stelnade grepp.

Den hÀr texten baseras pÄ en hel rad texter, beskrivningar och sammanstÀllningar av situationen i Kuba. De som inte Àr lÀnkade direkt i texten kan hittas i nedanstÄende skildring och lÀnksamling:
https://threadreaderapp.com/thread/1414626287239450627.html

TvÄ nyckeltexter:
Om kompositionen vid olika hÀndelser och i olika proteströrelser de senaste Ären
Om Kubas ekonomiska vÀndning mot privatisering och Ätstramningar

1) För mer om anarkismens historia i Kuba rekommenderas Frank Fernandez bok Cuban Anarchism, och om revolutionen specifikt Sam Dolgoffs The Cuban Revolution: A Critical Perspective

2) Kuba hade i början av pandemin lÄga smittotal, agerade snabbt för att minska utbrott, och har ocksÄ tack vare sin omtalade sjukvÄrd höga vaccinationstal och 5(!) egenproducerade vaccin, om Àn inte riktigt lika effektiva som de ledande i vÀrlden. Men allteftersom pandemin fortsatt har materialbrister i sjukvÄrden, nya utbrott, sanktionerna, och politiskt tveksamma beslut gjort att opinionen Àven pÄ denna punkt bidragit till protesterna.

3) Det kan ocksÄ noteras att Biden-administrationen gjort absolut ingenting för att dra tillbaka de utökade sanktionerna, och mycket möjligt inte vill göra det heller eftersom en krisande kubansk ekonomi ses som en strategisk politisk tillgÄng, och hoppet kanske tÀnts om att destabilisera landet politiskt pÄ invÄnarnas bekostnad.

4) Det Àr ocksÄ viktigt att pÄpeka att det kommunistiska styret Àr en slags bromskloss pÄ sjÀlvorganisering pÄ ett sÀtt som kan jÀmföras med socialdemokratin i Sverige. Den fackföreningsrörelse som Àr kopplad till Socialdemokraterna Àr byrÄkratiserad och försvarslös mot de nyliberala reformer som sossarna sjÀlva genomför. PÄ ett liknande sÀtt stÄr mÀnniskorna utan organiserade verktyg för motstÄnd nÀr regimen i Kuba nu genomför privatiseringar och planerar att tillÄta allt större privata företag i ekonomin. De kubanska statliga fackföreningarna kan hÀr jÀmstÀllas med rena gula fackföreningar, de tjÀnar inte arbetarnas intressen utan statens och i förlÀngningen kapitalets.

anarkism.info

LĂ€nk: https://anarkism.info/2021/07/15/vad-hander-i-kuba/




Source: Gatorna.info